volvofiiia

Att varje morgon kliva upp. Gå in i badrummet, se sig själv i spegeln och varje gång känna den hemska smärta inom sig själv pga vad man ser. Jag vill inte se det jag ser. Varför ser jag inte det så många andra ser? Det dom ser låter ju positivt, varför kan inte jag få se något positivt?

Jag minns år 2012. Jag minns hur otroligt bra jag mådde av det jag såg i spegeln. Jag minns hur otroligt stolt jag var över mig själv som hade gått ner så otroligt mycket i vikt... att jag nästan dagligen tog helkropps-bilder på mig själv. Jag som då bodde i studentlägenhet, sprang flera gånger om dagen ut till hissen och tog bilder på mig själv. Jag var så nöjd - jag älskade det jag såg!

 

Dock fanns det ett problem. Ett problem som blev ett större problem, som blev ett långvarigt problem. Ett problem som nu skadar mig dagligen istället...

 

Jag gick ner i vikt på helt fel sätt.

Vi var en underbar liga som umgicks varenda dag. Nästintill varenda timma av dygnet tillochfrån.

Jag glömde bort att äta. Jag sket i att äta. Jag orkade inte åka hem för att äta.

"Varför äta när man inte är hungrig?"

Jag var ju "mätt" på den underbara vänskap jag hade runt omkring mig.

Jag hade inte tid med att tänka på mat. Jag hade inte tid med att tänka på annat än stoltheten över att jag

äntligen tittade mig i spegeln och äääälskade att vara ute bland folk. Nej, jag var inte smal då heller, men jag var bra nog mycket slankare och hade annorlundare former då. Former jag älskade!

 

Vad gick fel?

 

Jo, min kropp sa ifrån. Precis som Dynamit-Harry brukade säga: "- Vilken jädra smäll!!"

För det var precis det jag sa till mig själv många gånger - våren 2013.

Det gjorde ont i kroppen, det small inom mig och krampade. Jag började känna mig svullen och konstig.

 

Jag började gå upp i vikt igen. Eller jag kanske ska säga "centimetrar" istället... för vågen ställer jag mig inte på.

"Centimetrarna i omkrets" här och där på kroppen började bli fler. Kläder blev tightare. Vad händer?! Varför blir det såhär?

 

Jag fick akut åka in till sjukhuset en natt. Helt ensam. Det kändes som att kroppen skulle exprodera och den ångesten och smärtan klarade jag inte av.

På sjukhuset konstaterade man att min kropp samlat på sig vätska, men varför kunde man vid det tillfället inte förstå. Månaderna gick och vätskan fortsatte - trots promenader, träning, rätt mat osv...

 

Så nu står jag här. Än en gång med ett hat emot mig själv som inte går att beskriva med ord.

Och största anledningen till att jag mår så fruktansvärt dåligt över det är, för er som känner mig, ni vet vilken otroligt pratglad, social, sprallig och fjantig person jag är. Som väl på plats vill allt och alla väl och vill inget hellre än att se alla glada - även om jag inte alltid räcker till och kan visa det för alla på en gång. Mitt yttre passar inte till mitt innre...

Och hatet jag har emot mig själv och mitt utseende har ingenting med någon annan att göra.

Det vill säga; hur jag ser på andra, om någon sagt någonting till mig om mitt utseende eller annat.

Det är endast innanför mitt pannben som tankarna, komplexen och hatet cirkulerar.

Det är endast jag själv som kan göra någonting åt problemet, ingen annan.

Dock är situationen svår, då det inte handlar om fett som oftast enkelt via motion, rätt kost och motivation går att få bort.

Detta handlar om vätska som samlats i kroppen, som är lika seg att få bort som hårfärgs-fläcken på mitt ljuuuuuuusa köksgolv. Det är ett helvete och man får kämpa jävel för att något ska hända.

 

Vissa säger: "- Men Fiia, så farligt är det faktiskt inte!"

Och jag uppskattar alla, ALLA fina ord och komplimanger... det gör jag verkligen! Jag vet att jag är fruktansvärt dålig på att visa att jag tar emot det, men det lyser lika mycket glädje i mitt hjärta, som den ljusaste, soligaste dagen på året! Och jag uppskattar alla underbara människor omkring mig som stöttar, hjälper mig, lånar ut en axel att gråta emot, kommer med värmande ord och som... som bara frågar hur man mår.

 

För egentligen.. vi är alla värda lika mycket, hur vi än ser ut.

Och alla är vi olika, både på insidan och på utsidan.

 

Med detta sagt så skiter jag nu i den idiotiska sjukvården som bara stulit pengar ifrån mig för att aldrig ge mig några vettiga svar. Nu ska jag kämpa blod, svett och tårar för att klara detta på egen hand. Och självklart med hjälp av alla er som på eget begåv kommer med tips, ideér och stöd! Som vill kämpa med mig...