Hur mycket man än kämpar, så händer ingenting...

Att varje morgon kliva upp. Gå in i badrummet, se sig själv i spegeln och varje gång känna den hemska smärta inom sig själv pga vad man ser. Jag vill inte se det jag ser. Varför ser jag inte det så många andra ser? Det dom ser låter ju positivt, varför kan inte jag få se något positivt?
Jag minns år 2012. Jag minns hur otroligt bra jag mådde av det jag såg i spegeln. Jag minns hur otroligt stolt jag var över mig själv som hade gått ner så otroligt mycket i vikt... att jag nästan dagligen tog helkropps-bilder på mig själv. Jag som då bodde i studentlägenhet, sprang flera gånger om dagen ut till hissen och tog bilder på mig själv. Jag var så nöjd - jag älskade det jag såg!
 
Dock fanns det ett problem. Ett problem som blev ett större problem, som blev ett långvarigt problem. Ett problem som nu skadar mig dagligen istället...
 
Jag gick ner i vikt på helt fel sätt.
Vi var en underbar liga som umgicks varenda dag. Nästintill varenda timma av dygnet tillochfrån.
Jag glömde bort att äta. Jag sket i att äta. Jag orkade inte åka hem för att äta.
"Varför äta när man inte är hungrig?"
Jag var ju "mätt" på den underbara vänskap jag hade runt omkring mig.
Jag hade inte tid med att tänka på mat. Jag hade inte tid med att tänka på annat än stoltheten över att jag
äntligen tittade mig i spegeln och äääälskade att vara ute bland folk. Nej, jag var inte smal då heller, men jag var bra nog mycket slankare och hade annorlundare former då. Former jag älskade!
 
Vad gick fel?
 
Jo, min kropp sa ifrån. Precis som Dynamit-Harry brukade säga: "- Vilken jädra smäll!!"
För det var precis det jag sa till mig själv många gånger - våren 2013.
Det gjorde ont i kroppen, det small inom mig och krampade. Jag började känna mig svullen och konstig.
 
Jag började gå upp i vikt igen. Eller jag kanske ska säga "centimetrar" istället... för vågen ställer jag mig inte på.
"Centimetrarna i omkrets" här och där på kroppen började bli fler. Kläder blev tightare. Vad händer?! Varför blir det såhär?
 
Jag fick akut åka in till sjukhuset en natt. Helt ensam. Det kändes som att kroppen skulle exprodera och den ångesten och smärtan klarade jag inte av.
På sjukhuset konstaterade man att min kropp samlat på sig vätska, men varför kunde man vid det tillfället inte förstå. Månaderna gick och vätskan fortsatte - trots promenader, träning, rätt mat osv...
 
Så nu står jag här. Än en gång med ett hat emot mig själv som inte går att beskriva med ord.
Och största anledningen till att jag mår så fruktansvärt dåligt över det är, för er som känner mig, ni vet vilken otroligt pratglad, social, sprallig och fjantig person jag är. Som väl på plats vill allt och alla väl och vill inget hellre än att se alla glada - även om jag inte alltid räcker till och kan visa det för alla på en gång. Mitt yttre passar inte till mitt innre...
Och hatet jag har emot mig själv och mitt utseende har ingenting med någon annan att göra.
Det vill säga; hur jag ser på andra, om någon sagt någonting till mig om mitt utseende eller annat.
Det är endast innanför mitt pannben som tankarna, komplexen och hatet cirkulerar.
Det är endast jag själv som kan göra någonting åt problemet, ingen annan.
Dock är situationen svår, då det inte handlar om fett som oftast enkelt via motion, rätt kost och motivation går att få bort.
Detta handlar om vätska som samlats i kroppen, som är lika seg att få bort som hårfärgs-fläcken på mitt ljuuuuuuusa köksgolv. Det är ett helvete och man får kämpa jävel för att något ska hända.
 
Vissa säger: "- Men Fiia, så farligt är det faktiskt inte!"
Och jag uppskattar alla, ALLA fina ord och komplimanger... det gör jag verkligen! Jag vet att jag är fruktansvärt dålig på att visa att jag tar emot det, men det lyser lika mycket glädje i mitt hjärta, som den ljusaste, soligaste dagen på året! Och jag uppskattar alla underbara människor omkring mig som stöttar, hjälper mig, lånar ut en axel att gråta emot, kommer med värmande ord och som... som bara frågar hur man mår.
 
För egentligen.. vi är alla värda lika mycket, hur vi än ser ut.
Och alla är vi olika, både på insidan och på utsidan.
 
Med detta sagt så skiter jag nu i den idiotiska sjukvården som bara stulit pengar ifrån mig för att aldrig ge mig några vettiga svar. Nu ska jag kämpa blod, svett och tårar för att klara detta på egen hand. Och självklart med hjälp av alla er som på eget begåv kommer med tips, ideér och stöd! Som vill kämpa med mig...
 
Ni är guld!

Hur två helt främmande själar möttes...

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är.
Jag kan inte med ord beskriva hur stolt och lycklig jag är.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar denna person!

Vi möttes som två helt främmande människor... men ändå så klickade det direkt.. enligt mig vid första handslaget!
Du stod där alldeles tyst och blyg med ditt vackra leende. Sa knappt ett ord de första gångerna vi träffades, ändå så var det alltid mig du kom till. Vi fann varandra, och någonting gjorde att vi klickade som om vi varit bästa vänner hela livet! Vi är så lika från personlighet till allt annat. Varit med om nästan samma saker genom livet på både gott och ont.

Fina vän, jag är stolt över att få vara din vän! Lycklig över att få vara en del av ditt liv och jag är så glad över att ha fått chansen att ta in dig i mitt liv!
 
Du är min första, absolut riktiga seriösa bästa vän! Aldrig varit med om liknande.. klarar mig knappt 5 minuter utan dig! Jag släpper aldrig taget om dig den saken är 100% säker! Världens finaste är du och underbarast i hela världen! Alla borde få ha en vän som dig...

Gilizen, Jag älskar dig!
 

När allt känns svårt, så räcker det med en blick ifrån dig! <3

Du kom in i rättans tid!
Mer än så behöver jag inte säga.. <3

Helvete...

Tänk, när man väl har hittat ett litet ljus i en bergochdal-bana period, som gör att man ler när man vaknar, som gör att man ler tillochfrån under en hel dag av bara tanken, som gör att man ser fram emot att få somna och drömma om man väl lyckas somna dvs... så är man så gott som tvungen att öppna käften och sänka sig själv igen för stunden.
Braaaa Fiia! Fuck det här.. ut på en låååång promenad.



När allt är svårt och man behöver sällskap av någon som inte pratar, men ändå förstår!

Håller på bli fullständigt galen av saknad.
Ångrar så stort pga saknaden, men är sååå glad och nöjd över vart du är någonstans.
Så många gånger som jag behövt dig. Så många gånger som jag funderat på att åka upp endast för att få hålla om dig och pussa dig tills du springer där ifrån.. du var så speciell, du är så speciell.
Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig. Hatar så hårt att jag inte kan åka och hälsa på dig när jag vill..

Jag föll för dig vid första ögonkastet och du kommer för evigt att vara min stora kärlek!
Jag älskar dig, Diezel! <3




----------------
Så, frågan lyder.. någon som har en fyrbening som man kan få låna ibland?
Som jag kan få gå långa promenader med i tystnaden?
Som jag kanske tillochmed kan få låna över en natt någon gång då och då?




 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

imissyou&partyallnightlong!

Mycket som hänt på senare tid. Tyngder har släppt ifrån axlar och hjärta av olika anledningar.
Jag mår nu mycket bättre då jag har tagit tag i så mycket och jag mår även mycket bättre då jag vet att en viss person nu mår mycket bättre också! <3 Det är du värd, hjärtat! <3

Drömde inatt den mest obehagliga men ändå underbara dröm på länge.
Allt kändes så verkligt, så sannolikt.. men samtidigt så vet jag i vaket tillstånd att det aldrig kommer att ske igen.

"Jag gick ur hissen, tittade hela tiden ner på golvet, tog upp min portnyckel.
Kände på mig att någon satt bakom mig, vände mig om.. och där satt du.. med tårar i ögonen, men ändå med det där underbara, mest fantastiska leendet. Jag kunde inte hålla emot, tårarna kom, men denna gången var det av glädje trots att jag visste att det bara var för en sista gång. Du reste dig upp och gick emot mig, tog mina händer, kysste mig på pannan och sa * jag älskar dig, du är så vacker... *
Jag kunde knappt titta dig i ögonen... allt jag kunde göra var att sakta dra mina fingrar längst ditt ansikte, som jag alltid brukade göra och känna på dina mjuka händer och rysa sådär när jag såg dina ådror längs armarna... Gjorde ett försök ändå att se dig i dina fina ögon och drog dig intill mig, höll om dig i något som kändes som en evighet, det kändes på riktigt och jag avslutade allt med: * Jag älskar dig också, för alltid! hejdå!<3 * och släppte taget..."

Nåväl, jag tror att jag vet vad det betyder och det känns okej!
För oavsett så kommer du alltid att finnas kvar ändå!<3

---------------------------------------------------------------------

Nu är det lördag och ikväll blir det fest så det heter duga med massa underbart folk! :D
Jossan the king själv ska få sig den goooaste kramen ikväll iallafall och sen kör vi all night long!
Puss till befolkningen som läser detta och ha en fantastisk fortsättning på helgen! :D





Streetrace och mysmys!

Gårdagen blev riktigt bra!
Började med en oväntad åktur till Uddevalla med bästa Uppwall där jag äntligen fick gå strandpromenaden längs havet. Rensa lite tankar och bara njuta av den friska luften...
Det var underbart och sååå vackert! 
När vi kom hem tog Camilla över och drog med mig ut i skogen på en mysig liten picnic, myycket välbehövligt samtal hade vi! <3

När vi kom hem kände vi för att piffa upp oss lite inför fallens... fuck om vi var snygga! ;)
Hann inte ens till Trollhättan så började lammkötten och karlarna hålla på, hahaha! 
Tänkte bara: " Sorryyy, i´m in löööööööve like hell i någon annan! meeeeen visst, jag är snygg! "

Vi drog runt 22-tiden till SAAB och mötte upp Edet folket och kollade på folkrace, fick mig även åka med TraktorTomas en gång jag också!
Vilket uppskattades rejält då jag fick prata ut om väldigt mycket, tack för att du lyssnade och förstod så!

Efter racet drog vi ut och träffade lite annat härligt folk, bl.a bäääästa Juuunior och hans kompisar.

Kvällen/natten avslutades med att jag och Milla mötte upp Tomas, hämtade Uppwall och åkte och badade!
Nöööööjd Fiiioooo!;)





<3


" - Om du lovar att vara min och bara min fisk, så förblir jag ditt vatten!!! "
 
* Pickabo baby, forever n' ever <3 * 


Galen dag!

Morgonen bestod av lite fixande idag. Försökt kolla vart någonstans det konstiga ljudet kommer ifrån bilen, men den där jävla otursmackapären borde skrotas direkt! Bara fört otur i allt med sig..
På eftermiddagen åkte jag till Minior och hälsade på en sväng. Gott överasskad blev han iallafall!:D
Senare åkte jag och gogubbar till Uddevalla och badade, det blev jävligt spännande, haha!
Lika så på hemvägen höll vi på krocka med 3 rådjur, PÅ MOTORVÄGEN?! Shit.. jävla pälskräk.

Tog mig en repa runt stan innan jag skulle hem, blev sugen på en kaffe, åkte till Donken och där träffade jag på Milla, Mollington, Alex och en polare till dom. Herregud, skrattat så jävligt så jag har ont i magen fortfarande..
Fick mig även en bra pratstund med Alex efter att Mr.Fräschast och hans polare åkt. Det tackar jag för!
Får bli film en annan gång, jag lovar! :)

Jag kommer även att åka bort ett par dagar. Behöver egen-tid och så för att tänka lite...
Kommer inte ha telefon, då den fortfarande inte fungerar, men det är ingenting att oroa sig för!

Nu ska jag packa och tvätta lite. Har inge bättre för mig! Shuluhejsan!



Fredagen den 13e, ingen otur här inte.. <3

Hur kan det vara möjligt?
Jag tittade upp mot stjärnorna där jag i min ensamhet hade ställt mig för att få vara ifred.
Hur mycket jag än inte borde så önskade, önskade, önskade jag att bara ett litet tecken skulle skickas iväg, så du visste var du skulle... vartän du nu var.
Gav upp efter 45 minuter och klockan var då 02.38... men... plötsligt... så står du där... mitt framför mig.
Shit... vad fan hände?! Vad fan innebär detta? Ödet? Herregud...

Tack iallafall, för att du är världens bästa! <3

Ikväll blir det av, jag älskar dig!

Jag har aldrig i mitt liv gjort något liknande innan.
Aldrig ens tänkt tanken... men det är annorlunda den här gången.
Jag vet hur mycket du älskade honom, hur mycket du älskar honom.
Du pratade om honom på ett sätt som ingen annan i din närhet gjorde. 
Jag vet att mycket kan ha varit skitsnack, många försökte övertala mig... men jag tror på dig. 
Jag må vara en av få, men jag tror på dig, älskade du!

Ingenting löser sig genom att försvinna, ingenting. 

Ikväll ska jag i min ensamhet besöka honom, besöka honom på mitt sätt och allt jag kan hoppas på är att du inte är där.
Jag har inte vågat tidigare, varit rädd för att du ska bli arg.
Jag ska be honom om förlåtelse för allt jag utsatt dig för, be om hjälp och även be om styrkan för att orka ta mig igenom det här... 

Jag älskar dig, på ett sätt som inte går att förklara, aldrig kunnat sätta ord på det heller.
Kommer alltid att älska dig på vårt egna lilla vis. Tack för allt och förlåt för allt! <3

Innan läggdags igår...

" Kom närmare... jag vill ha dig så nära det bara går.
Jag vill känna att du verkligen är här och att du bara är min!
Jag älskar dig mer än någonting, världens underbaraste flickvän är du!"
Jag älskar dig, min älskade Martin!<3

Rörigt för huvudet just nu..

Hänt mycket saker på kort tid nu som gjort att huvudet spelat bergochdalbana.
Har inte haft möjlighet till att kunna sova ordentligt, känt mig orolig iprincip 24/7 och bara varit allmänt stressad utan anledning. Har känt mig bortkastad men ändå för på... finns dock vettiga anledningar till varför man har mått som man mått. Här ska nu bli förändring innan man gräver ner sig totalt.

Telefonen har ringt i ett hela dagen känns det som. Folk som vill veta hur det är, folk som oroar sig, folk som tjatar, folk som är allmänt irriterande, folk som man helt enkelt låtsas att man har dålig mottagning för.
Nyss kommit hem ifrån ett möte som gick väldigt bra. Var mycket skeptiskt till det först, men insåg nu att det här kommer bli bra. Sitter nu och väntar på att nästa möte skall bli av, vilket börjar 16.15.

Och till alla er som ringer och frågar vad jag ska göra över midsommar helgen:
Jag har ingenting planerat och tänker nog inte planera in någonting heller!
Allt jag har planerat in är att få ge min fina Martin en midsommar-kyss! Sen är Fiio nöjd.

Nu slänga in tvätten i torktumlaren. Sedan bege sig till nästa möte... wish me luck.

Puss*

Sveriges Nationaldag

Kul... klockan är 16.00 och nu kliver jag och hjärtat upp.
Dags att fixa sig lite för att sedan bege sig ut i "pappa-betalar-bilen" (Mercedes) och åka iväg och hämta Junior och Minior.
Dagen idag består av att ta det en massa lugnt bara, träffa vänner och rasta min älskade Nuwwe!<3


(Omgjord bild. Framtidens utseende!)

HELT JÄVLA OTROLIGT!!

Jag har under en längre period mått riktigt, riktigt dåligt. Känt mig nere, fast ändå inte. Stått med falska leenden och verkligen försökt få omgivningen att tro att jag mår riktigt bra!

Sedan träffar man människor... människor som ställer en rakt uppochner emot väggen och säger:
" Sluta ljuga.. det syns långa vägar att du inte mår bra!! "
Dessa underbara människor har nu kämpat röven av sig, funnits, stöttat, tagit tag i mig, sett till så att jag faktiskt lett.. lett på riktigt!

I söndags tog en av mina allra bästa vänner med mig på en åk tur.
Han hade dagen innan sagt något liknande som:
" - Nu är jag trött på att se dig såhär! Imorgon kommer jag att totalt ladda ur dina batterier, för att sedan ladda upp dom igen! Det kommer att svida, så var berädd på det! Ibland är jag ond och elak, men jag gör det för att jag vill ditt bästa! "

GISSA OM DET SVED! Fyfaaaan säger jag bara! Jag brast helt och hållet! FULLSTÄNDIGT!

Jag är så trött på att få höra:
" Du förtjänar sååå mycket bättre än den skit du får ifrån han/hon/dom.."
" Du måste börja tänka på dig själv nu! Inte se efter alla andra hela tiden! "
" Han/hon/dom sänker dig ju bara, varför tillåter du det? "

Och idag hände något... idag insåg jag något.

* Jag ska aldrig mer tillåta mig själv att låta någon annan sänka mig till dåligt mående.
*Jag ska, ska, ska börja inse att jag måste börja tänka på mig själv!
ta hand om mig själv!
*Jag förtjänar så jävla mycket bättre än att bli behandlad som skit, när det enda jag gör är att se till så att "vissa" ska ha det så bra som möjligt!

Haft en helt otrolig känsla i hela kroppen idag. Ballade ur helt och hållet på MAX! Kan väl lugnt säga att det är bra om man känner efter innan man ställer sig som den större b-rud man är i hoppborgen och börjar hoppa då man blir påhoppad av en halv sjö som låg i ett hörn och bara väntade på mig...
JAG KÄNNER LYCKA! JAG HAR SKRIKIT, SKRATTAT, GAPAT OCH BARA BALLAT UR HELT!
NU ÄR DET TA MIG FAN MIN TUUUUUUR!!!

Såååå, PUSS på alla som försöker dra ner mig. The Real Fiio Is Here!

Naaaaatttiiii *


RSS 2.0